emmasvensson

Det är något som gör mig rastlös. Något som gör att jag inte riktigt kan vara stagnerad. Jag kan varken stanna upp eller känna trivsamhet. Jag har ju längtat efter det där att bara befinna sig i horisontalläge en förmiddag och lyssna på fina toner av konst. Men. Nu är jag där, men jag glädjs inte. Jag blir rastlös. Tror att det är något som jag förglömt ur minnet. Tror att det är något som inte riktigt vill balansera. Jag tror jag skyller på årstiden. För det är nog enklast så.

Hon kanske sa någonting som ingen alls förstod, och som hon sedan ångrade men som hon ändå sa. Hon kanske gick ett steg för långt för dom försoffade, så att dom inte såg att det var bra. Hon ville ändra på sig själv och på sin värld men fick då ofrivilligt se att den var seg. Hon ville visa att hon fanns och att hon levde, och att allt inte var lika dött som dom. Hon ville se alternativ i allt som inte var något bra, och att det gick att göra om. Hon ville bara hjälpa till och vara snäll mot som som praktiskt taget ingenting förstår. Hon ville bara göra gott och ändå fick hon namnet, fröken svår

Borde vara världens lyckligaste. Borde känna frihet iochmed att ha fått möjligheten att subtrahera bort fyra timmar av dagens skolgång. Ändock är det något som stör, något som gör att jag varken kan le eller skratta ärligt. Jag tror det har med rädsla att göra. Kanske bekvämligheten om att ha gjutit fast sängbenen i ett annat golv. Det var någon som hängde något bastant över mina axlar, något som hindrar mig från att gå rakt. Somliga sjunger visor om nostalgi i lurarna, medan en sista tredjedel förundras av åldern etta sjua.

Jag svär tyst för mig själv då internetuppkoppling tryter bland skogsbryn och ödemark. Tänker på allt och ingenting. Skriver om allt och ingenting. Ord i förvirring. Använder facebooks sega chatt då trädtopparna skingrar sig och släpper in internetfunktionen i det tekniska, och tackar därmed det textade sällskapet.

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vågar inte.

En två tre fyra fem sex sju åtta nio tio elva tolv tretton fjorton femton sexton sjutton arton nitton tjugo tjugoett tjugotvå tjugotre tjugofyra tjugofem tjugosex tjugosju tjugoåtta tjugonio trettio trettioett trettiotvå trettiotre trettiofyra trettiofem trettiosex trettiosju trettioåtta ♥

Vi är unga på flykt. På springande ben på stillastående mark. När vi lägger oss ned snurrar himmelen runtom oss, och om vi stannar springer tröttheten ikapp oss. Stannar vi för länge hinner utandningen ifatt oss, så vi springer för livet i vinden. Och vi snurrar för att himmelen ska kunna snurra ut sig, så att vi inte snurrar in i någonting vi inte kan snurra ut. Och vi springer. Med ben över jord, med fötterna på mark. Och snart kanske med händer i himmelen om vi stäcker oss långt nog. Det handlar inte om centimeter eller meter, det handlar om att sväva i tanken och känna vibrationen i halsen. Om fötter som färdas och att springa för långt konstant. Så vi springer.

Jag kanske händelsevis råkade låna en tröja ur ditt urval klädesplagg även idag. Men bara kanske.

Jag sitter på ett tåg i en ödslig vagn, och det luktar lite dig om mig. Solen skiner och jag känner mig trött, men samtidigt gladare än på länge.

En av alla karaktärsdrag som jag fullkomligt dyrkar hos oss är våra spontana ideér till äventyr. Spontant blir alltid bäst, vilket vi har ett flertal levande bevis på. Och igår upplevde jag ett ypperligt exempel. Som så många gånger förut begav vi oss ut på jakt efter ärliga leenden och målade därmed övergången mellan lördag och söndag med guld. Från randiga byxor med aningens för korta ben från förr bytte jag till en svart kreation av nylon och volang. Vi välkomnades med leenden och öppna armar och vi tackade övertalsförmågan. Sedan dansade vi. Och vi sjöng. Högt och falskt. I takt, så som otakt. Men det var ingen som klagade. För klagomål, det existerade inte. Vi skapade händelser av glädjerus, händelser som nu i efterhand blivit till galet fina minnen. Och det bästa är att jag har förevigat allt med mobilens kamera. Igår, imorse. Tillfällen som jag vill spara i en liten låda av sammet.

Fann finaste anteckningen på telefonen. Sparad nollfyra-trettiosju och lämnad utan signatur. Ändock tycks jag veta vem som är avsändaren. Och satan i gatan vad bra vi är. Åh, jag finner inga ord. Jag vill bara skrika högt och visa alla hur lycklig jag är.